.

Suckar, oförstående blickar (''Det där lät ju INGET bra!?''), pek på skärm, hundra miljoner lyssningar på ett och samma beat och dunkande huvudvärk. Att klippa musik sittandes två millimeter bredvid varandra vid Idas skrivbord i några intensiva timmar en lördagkväll ger sina resultat. Musiken blev FET, bilderna här ovan blev SUDDIGA och kvällen avrundades med hamburgare med Idds familj i vardagsrummet. Spontant och härligt! Vet inte hur många timmar man har spenderat på Storegårdsvägen egentligen? Och framförallt i Idas flickrum!? Under våra år har vi nog varit hos varandra lika mycket (efter skolan hamnade vi hos henne, på fredagarna efter inköpet av fredagsgodiset hos mig och under våra ''Lattesöndagar'' var vi hos mig) men på senare tid har vi nästan BARA varit at Idds crib så att säga. Bara för att jag råkar trivas där så in i bonkens mycket.

Men hur som helst. Idas flickrum it was.

Vet inte hur många gånger man glömt av klockan och fastnat där inpå småtimmarna när man egentligen bara skulle ''komma över och hämta koftan jag glömde hos dig igår''. Vet inte hur många gånger man glömt av att man är vrålhungrig eftersom man så intensivt babblat och tjoat och tjimmat i så många timmar att man blir sur utan att veta varför (för att man som sagt glömt av hungern) och alternativen är två:

1. Idas pappa tar fram kvällsmat på köksbänken som familjen är välkomna att hugga in på. Kvällsmaten kan stå där i några timmar och man är ju TIDIG med att klampa nerför den knarriga trappan och roffa åt sig några mackor eftersom osten lätt blir så hård om den står ute för länge (ostlovers som vi är).

2. Ida (med hungrigt, argt humör) skäller på sin pappa att han ska laga nån god mat. Så här kan det låta:

*Knack knack*

Ida: Jaaa!?

Pappa: Tänkte jag skulle åka upp och handla lite mat, vill ni ha nåt särskilt?

Ida: Ååååh, jag är fan skithungrig! Köp ost typ, fetost. Så jäävla gött! Och sådana där pommes frites, crisscross. Med massa ketchup! Och färdiga ostskivor! Jag är fan aaashungrig!!!

Pappa: Happ. Okej.

*Stänger dörr*

Jag har förståelse för henne för man BLIR hetsig i humöret när man är hungrig. Bara det att man är uppe i sin ''tjo och tjim''-eufori att vi blir alldeles OVETANDES om vår egen hunger. Helt plötsligt efter ett 50-tal sedda Beyoncéintervjuer på Youtube, bläddrande i våra gamla nostalgiska bildmappar och Facebookande efter specifika personer vi vill visa för den andre som gett något slags skrattretande intryck på en, så plötsligt slår känslan av hunger till och man liksom:

Jull: Fan vad hungrig jag är. Äre kvällsmat eller?

Idd: Mm, jag med.

Man blir sådär kort i munnen. Och då som sagt blir det ostmacka och juice, eller handlad och lagad mat som pappa Andersson så snällt ordnar ihop. Som igår, halv nio en lördagkväll.

Nae. Vi måste bli bättre på att koppla känslan till hunger snabbare. MEN, tjo och tjim-euforin can't be forgotten. Som den inte alls blev igår! Spontant och härligt it was!