.

Smilar. Smajlisar. Smajlgubbar. Vad säger man? Dessa små figurer man sätter i slutet av ett ord eller en mening för att förstärka det man säger. Man kan ju diskutera huruvida det egentligen är till någon NYTTA eller inte. Egentligen behövs ju inte smilar, man förstår ju vad man menar ÄNDÅ! Nu har det gått så långt att man uppfattas som tyken och dryg om man inte använder några smilar alls. Och då känner man ju sig skyldig att bre på med massa gubbar hit och dit! Jag kan vara väldigt smilig själv på sms och liknande. Känner jag att något iiiiih-igt har hänt (alltså när man säger ''iiiiiiiih'' för att man är så uppspelt) så drar jag gärna till med ett gäng smilisar och det kan till och med vara så att jag skriver det hela smset i versaler. Väldigt hetsigt av mig. Till exempel:

''OMG! VET NI VEM SOM KOMMER TILL MIN SKOLA PÅ SPORTLOVET!?!?!?! BEYONCÉS KOREOGRAF!!!! JAG DÖÖÖÖÖÖR! :D :D :D''

Gärna med hundra utropstecken. För man känner sig hetsig. Gärna med mycket ''Caps Lock on'' så att säga. Och antingen är det jag som missbrukar dagens sätt att använda smilar och tecken, eller så är det en del av mig att vara sådan, kanske är det både och?

Det jag främst ville säga nu var att smilar säger så otroligt MYCKET ändå. Speciellt i min ålder, 92orna, min generation som växt upp med dator och all kommunikation på den. Kanske gäller det ännu mer med 93orna, och ännu mer 94orna, men om jag ska utgå från mig själv och mina kompisar så är vi väldigt bra på det här med att uttrycka våra ord i smilar.

Visst är det skillnad på detta:

Hej:)

Och detta:

Hej! :D

Den första .. jag tror inte helt riktigt FULLT UT att jag pallar den där smilisen. :). Lite ''Ja, två ögon och en mun, här är jag, lite mysig. Ligger här och skvalpar i ljummet vatten och är sval''. Jag känner verkligen så när jag ser den! Medan :D-smilisen är mer rakt på sak! Hej, jag är glad! Hej, jag är trevlig mot dig nu! Tjena, jag mår bra som fan! Inget jävla meseri. :) är mesig tycker jag. Och :D är en glad skit. Gud, nu börjar jag associera smilegubbarna med riktiga typer..

Den VÄRSTA smilisen av dem alla är ändå :P-smilen. FY SATAN vad dryg den smilen är! Kan vara det värsta när man är skitglad, typ ''Tjeeena! Tänkte att vi kunde dra ihop ett gäng på lördag och äta nåt gött och chilla hos nån. Är du på eller?:D'' och så får man svar tillbaka ''Är upptagen tyvärr:p Men ha så kul!''

ASSÅ!?

Jaha. Den där tungan står inte för nåt ''åh jag är så busig med min tunga''. Den står för ''hej, jag är dryg och pratar helst inte nu''. Jag vet inte. Men den GÖR bara det. Det vet vi i min generation som växt upp med folk på MSN som använt den där smilen så OFANTLIGT mycket. Exempel:

Hej! :D

tja:P

Vad görs?

inget:P du da:P

Okej! Nej, inget, chillar vid datorn bara typ:)

okok:P

Den är så GJORD den där p-smilen. Så SJUKT gjord. I dåliga sammanhang också. Det kanske därför den har fått den dryg-stämpeln som den har. Usch, jag klarar inte av den. Också HEMSKT när man har denna koversationen:

Tja, hur gick det för dig med arbetet?:)

Jo, det gick bra! Själv?

Jaså, vad fick du då? Jo, det gick bra! Är nöjd med ett vg så det satt gött:D

Gött gött. Fick mvg:P

Man känner bara, ejaaaa. Jag ser dig att du är mallig med ditt betyg. Så himla så där .. ''Ska inte skryta meeeeen, jag fick MVG.'' Varför ska man INTE skryta med det? Det är la asgött att få MVG! Det är nästan TÖNTIGARE när folk ska vara lite sådär hyschiga om det och sedan lägga till en p-smile för att de tycker att det är lite skämmigt men ändå malligt när de berättar det sen.

Andra smilar och mina åsikter:

^^ - Okej!? Vad är det där ens? Två ögon ska det väl föreställa? Usel smile. Ger mig ingenting. Folk skriver typ

''Hittade en tjugolapp i jackfickan nyss. Haha, helt okej^^''.

Alltså, vadå två ögon!? Lite finurliga. Lite ''Piffiga Fia'' på de eller? Fattart inte.

;) - Älskar ändå flirt-smilen. För den kan användas i så MYCKET. När man vill flirta, när man är lite medvetet mallig, när man säger ett skämt, när man ska förtydliga att det man sagt ÄR ett skämt osv. Dock ett hemskt exempel på ;)-smilen är:

Hur går det med fotbollen? Fått nåt grepp om de där fötterna eller;)''.

Så jävla tråkig fråga bara. Och ännu tråkigare skämt. Och ännu tråkigare med den där smilen efter.

:O - Hahaha! Har en hatkärlek till denna smilen. Började med att jag och Idd gjorde narr av denna för att folk använde den så sjukt mycket i så konstiga sammanhang. Den smilen uttrycker så MYCKET. Vet ni vad det runda är för nåt? Ja, det är en mun såklart, formad till ett O! HUR ofta har man munnen formad till ett O!? Inte ens när man ÄR förvånad bildas munnen till ett O. Haha, så sjukt hetsigt smile-uttryck. Typ när folk skriver så här:

''Oj, förlåt! Glömde helt av tiden! Kommer så fort jag kan, blir nog en halvtimme sen:O''

Det är verkligen OJOJOJ på den där O-smilen där. Tjejen blir EN HALVTIMME SEN! HETS!!!!! Ibland känner jag att .. man kanske hetsar upp sig själv mer när man skriver smilen. Roligt exempel när man kan göra narr av smilen:

''Glömde nycklarna hemma. Mamma sur, kommer inte in genom dörren. Står ute i minuesgrader i vårjackan :O''

Haha, det är verkligen .. ejaaa, här står jag och fryser och använder O-smile för jag känner ''Ooooh, vad det är kallt''. Lite kul ändå.

:( - Åååh, vad jag tycker det är jobbigt när folk ska använda ledsen smile för mycket. Jag själv gör det! Skriver nån att den är sjuk svarar jag med ett ''Jaha:( Usch då. Krya på dig!'' (Haha, förresten skriver jag ALLTID det när nån skriver att den är sjuk; ''Usch då. Fy. Usch, inte kul''  Men vad fan ska man skriva annars? Nån som har ett förslag!?). Jag vet inte, man kanske ÄR ledsen för att kömpisen är sjuk, men det blir så himla blödigt bara med värsta ostbåge-munnen åt andra hållet. Blödiblöd.

:S - Vet ni vad jag tänker när jag ser denna smile? Ni vet när man drar ner mungiporna och biter ihop och andas in så det låter ''ssssssccchhhhh!''. Lite den ''Ujujuj, vad jobbigt det blir nu. Neeeej, satan också!'' Typ så här:

''Fan, glömde boken i skolan, kommer inte klara provet :S:S:S''

Jobbigt läge. S-smilen är ändå användbar.

 ! - Såg ni vad det var för nåt? Ett mellanslag och ett utropstecken. Någonting 89orna får stå för i detta tecken-analyserande inlägg. Min bror är 89 år höll jag på att säga. Nej, min bror är 89a och han skriver så HELA tiden:

''Gött ! Kommit hem från jobbet nu och ska slänga mig i soffan med en go rulle och en pizza ! VÄRLDSKLASS !''

Det är som att varje mening med det där mellanrummet och utropstecken är ett STATEMENT. Japp, nu gör jag detta. Yes, nu säger jag detta och tycker så här. Nu säger jag detta, andas (mellanrummet) och sätter det där utropstecknet där som ett stort tecken på att det jag sagt är något bra! Det är, ska sägas (kom jag på nu), inte bara 89orna som gör detta. Det är även en del fotbollskillar. Som är lite malliga och använder gärna ;)-smilen och mellanslag utropstecken. Exempel:

''Fy fan ! Kommer hem till nybäddad säng och morsars mat efter 4-0 mot Brålanda i regnigt och åskigt oväder ! Tack som fan för ikväll gubbar !;)''

Ååååh, känner ni inte med mig? Så jävla VÄNTAD statusuppdatering av en typisk 89a fotbollsspelare.

Håller ni med mig om nåt nu eller? Bre på med vad ni brukar använda för smilar och tecken! Det är ju roligt! Och störande! Vi kan skratta och klaga ihop! :D D-smile på det. KRAMIS!


/Jull

Iddiizzz&Julliizzz Bäztabäztizar med Z!

I will forever cherish! :)

/Idd

AMEN! *slörp*

Något som stör mig nått väldigt är folk som kan få typ 80 likes på Facebook, jag har knappt vänner till 80 likes på Facebook. Det värsta måste vara folk som gillar uppdateringar som ''Jobb 07:30-13:30 och sen gym'' eller ''Fredag! vad händer? själv kryper man ned med en skål chips och en cola. Nu mår man'' ååå folk verkligen vill visa att ''jo men jag har sett din uppdateringar och någonstans så har du rätt i det du skriver'' och gillar! Som att det är så jääävla speciellt att jobba och gå till gymmet, det måste vara minst 99% av sveriges befolkning som gör det... nästan iaf ;)
HUR FAN kan värdelösa updateringar få typ 80 gillningar? Om det är något som är värt 80 gillningar så måste det ju vara den ''Har precis fått reda på att jag fått nobels fredspris'' MEN KNAPPT då är är det värt att få 80 gillningar. Tänk när man går in på den facebooken och så stårt det typ Sigfrid Ek och 79 stycken till gillar din uppdatering.

Det tråkigaste är ju ändå att få gillningar, det är ju roligare med komentarer. En gillning är ju som en örfil mitt på kinden. Som när man läger upp en ny profilbild och folk gillar den. Det tar folk 2 sek att titta på bilden och gilla. VARFÖR VARFÖR VARFÖR? det är ju tråkigt att gilla bilder. När folk skriver ''Fina du är'' (också jävligt löjligt, men ÄNDÅ) så har ju denna personen tagit sig tid att sitta ned och skriva en fin mening som gör en glad till skillnaden från att Gilla.

Jag är själv är ganska ''likeig''-människa, det är så jävla lätt när någon skriver ''Ny lägenhet'' att känna att ''Jo men det är klart att det är roligt att det går bra för den personen och man vill visa sin stöttning och att man tycker det är roligt för den personen så man GILLAR det. Så jävla slött att gilla saker!
Hade det funnits en gilla knapp på denna bloggen hade det iaf varit minst 2 på varje inlägg, men nu bara för att man måste hitta på något fyndigt att komentera varje gång så blir det liksom inte av.

Alltså, kan inte någon bara mygga av (som Filip och Fredrik hade sagt) Sandra Dahlberg? Hör henne kackla från tvn just nu. Stått och plingat på dörrklockor ett antal år nu i Postkodmiljonären. Jag kan fatta att pensionärer gillar henne. Hon är väl i deras ögon en sådan där ''frisk fläkt'' med norrländsk dialekt och piggt ansiktsuttryck. Men fan. Det finns ju BÄTTRE och FLER alternativ på roliga friska fläktar med en färgstark dialekt som kan anamma den där rollen som dörrknackare! MASSVIS! Te x mannen från Dagens Tips. Vet ni inte vad det är? Youtuba.
Ta bort Sandra för fan. Hon är ett riktigt störelsemoment. Hon är inte frisk längre. Hon är en grumlig fläkt som får linserna att torka.

/Jull

Jag är väldigt medveten, eller VILL vara, om mitt eget jag, om vad som är jag, vem jag är, vad jag gillar, vad jag inte gillar, hur jag framstås osv osv och så VIDARE. Och jag har tänkt på detta med dessa idoler jag har, eller förebilder. Varför har jag fallit för de? Varför fick de mig att vilja spendera 6 timmar en söndag framför Youtube för att hitta ''rare'' videoklipp från 97' där de intervjuas i nåt sjaskigt program i nån sjaskig inspelning från nån sjaskig gammal kamera?

Och jag har kommit på att alla dessa idoler och förebilder stärker mig nåt så OFANTLIGT mycket. Jag har pratat om det så himla många gånger, med mamma och pappa, med mina kompisar, jag gjorde en tidning som projektarbete som hade som huvudämne ''Inspiration'' och jag har bloggat om det på min blogg ett ANTAL gånger. Men OJ, vad jag tycker det är så viktigt att ha människor att se upp till, att ha inspiration. Jag menar, vem är man annars!? JAG och DU formas ju av miljön och människor vi are SURROUNDED by! Ingenting annat! Uppväxten! Det är föräldrarna och alla nya intryck. Skoltiden! Lärarna, klasskompisarna, tuffa gänget, nördarna, alla snygga som fula i skolkatalogerna man antingen ville härma eller håna. Hobbys! Din fotbollstränare, dina lagkamrater, musiken som spelas på dina danslektioner, de nya snygga basketskorna som kommit som du vill ta med till träningen och visa! Allting formar dig och det finns saker och människor som du älskar och tar efter, men som just du, som tvivlar på idoler, kanske inte tänker på!

Jag brukar fråga folk om de har någon idol. Och skrämmande nog, enligt mig, säger de flesta något i stil med: ''Njaa.. alltså. Jag har ju ingen specifik idol så, mer någon jag tycker gjort något bra här eller där..''. Och fair enough, man behöver inte ha en stor idol kanske, men då brukar jag fråga vidare ''Okej, men har du ingen favoritartist då? Eller favoritidrottare? Eller någon du ser upp till?'' och då brukar folk säga ''Idol är ett starkt ord. Det finns ju många som gör saker bra bara!''. Och då blir jag lite så där.. okej. Jag tror att (jag ska inte säga alla) många människor behöver någonting i livet som driver en. Det kan vara en hobby/sport, det kan vara ett karriärsmål, det kan vara någon grym människa som bara har bra värderingar, det kan vara musik såklart som stärker en, det kan vara en utbildning man mest av allt vill klara av och så vidare. Och medan vissa tror på Gud tror vissa på Beyoncé (hehe vem kan de va:P:P), medan vissa tror på änglar tror andra på dansare, medan vissa tror på en bättre morgondag tror vissa på att nuet idag bara kan bli bättre, medan vissa tror på religion tror vissa på egna erfarenheter. Alltså, fattar ni vart jag vill komma? Att man behöver, jag tänkte säga ledstjärna men det låter så malligt och malplacé just här, någonting som draaaar en liksom i livet. För mig står just nu dansjobben några kilometer bort i livet och drar i mig med en låååång lång spänstig tråd. De släpper inte, de drar i mig för de vet ju att jag kommer. Jag är påväg. Under tiden har jag bara mina idoler och ledssagare som stärker mig, och det är DEM jag tänkte prata om nu.

Beyoncé


Varför gillar jag henne så jääävla mycket? Ja, det kan en undra. Eller så kan man INTE behöva undra det så mycket. För mig är en framgångsrik artist, med så mycket pengar och exponering, en artist som verkligen måste stå för ALLT som den bringar ut. Som den uttrycker, så som bra låtar som handlar på radiostationer över hela världen, coola videos där dansen är perfektion, texter i låtar som får en att bli kär och ett självförtroende som man skulle kunna döda för att få! Hur kul är livet, världen, om den inte är på riktigt? Vad är riktig musik om den inte är riktig. Hur bra är musik om den låter som PERFEKT på skiva och på radio, och sedan när den live kommer till liv på riktigt så... så dör den? Hur bra är sån musik? Och ÄR det musik? Nej, det är därför jag älskar Beyoncé. Jag tycker hon är en av världens mest talangfulla artister för, som jag säger (det korta svaret..) när folk frågar varför jag gillar henne, att hon kan sjunga och började sjunga när hon var 6 år gammal, och har under hela sitt liv utvecklat sin röst och är idag helt otroligt bred i sitt sjungande. Hon kan sjunga aaaassnabbt, hon kan sjunga gospel, hon kan sjunga pop, hon kan sjunga soul och jazz, hon kan sjunga rock, hon kan sjunga i olika skalor och olika toner. Hon är på riktigt en helt otroligt fantastiskt duktig sångerska. Hon låter bättre live än på skiva och det är väl KLART att det ska vara så! Jag är så sjukt bortskämd med det för B vet hur man står rätt upp och ned på en scen och sjunger bra! Eller levererar som det heter på Idol-språk.. Det är få förunnat idag att kunna det! Det kommer artister hejvilt som släpper singlar och är snygga och kommer med coola nya stilar, men de håller inte måttet för de är helt usla live! Antingen är det sången som tryter, eller så är de helt enkelt för okarismatiska eller så lever de inte upp till det folk hör på radion. Sjukt synd för dem.



Det är bara EN anledning av flera. Hon sjunger bra. Den andra anledningen är att hon sjunger bra när hon DANSAR samtidigt! Jag tänker inte ens diskutera det där huruvida hon sjunger live eller inte, för det känns så jävla 2003 med playback-snack, så vi kan lika gärna direkt prata om att sjunga och dansa samtidigt. Det är så sjukt svårt så ni anar inte! Tycker vi, vanligt folk förmodligen, men jag vet inte. Beyoncé började när hon var 15 år på sin bakgård att träna med sina kompisar, sjunga, dansa, arrangera små minishower, hela hennes liv har varit en skola och hon blir hela tiden bättre på det hon gör. Och vissa kan dansa och sjunga samtidigt (Hej Michael Jackson) men det är INTE alla som kan det i klackskor! Fattar ni hur svårt DET är! Men som hon sjunger i sin låt ''Schoolin' Life'': ''Eyes wide open, can't you see? I had my first heels by the age of 13'', så började hon redan då att dansa i klackskor. Och sjunga. Och allt är väl muskelminne I GUESS. Och ren talang. Men det är bara så tacksamt idag att kunna sånt där, för som sagt, det är inte många som kan. JAG är bortskämd med det.

Sedan kan man plussa på det där att jag älskar ju hennes musik, den faller mig verkligen i smaken, men jag skulle INTE älska hennes musik om hon inte stod för den. Rihanna sjunger ju bara om sex, och hela hon känns ju allmänt FUKTIG typ, och jag tror inte hon kommer stå för det där när hon är över 40 ca. Och Lady Gaga påstår att hon röker på när hon skriver sina låtar för då får hon citat ''så många bra idéer'' och ja, det låter ju tämligen kreativt, eller så gör det inte det alls. Jag vet inte. Beyoncé skriver låtar som hon själv vill höra, låtar som stärker henne själv och andra kvinnor i världen, som hon själv skrivit och varit med om. Låtar som får en att känna sig stark. Låtar som man kan dansa till, känna sig cool till, sjunga med i, tänka efter ''Vänta.. vad är det jag sjunger!?'' Oj, just det, det är ju nånting BRA i den här texten! Sedan gör hon kärlekslåtar som alla andra, men alla de handlar om hennes 10 år långa förhållande med Jay-Z. Och jag kan tycka det är fint om det är självupplevt. Men här har vi några exempel på typiska B-fraser ur låtar:

''I followed the voice you think you gave to me, but now i gotta find my own''
''Boy, i know you love it, how we're smart enough to make these millions, strong enough to bed our children. And then get back to business''
''I gotta look in her eyes and see she's had half of me. But she ain't even half of me!''
''Tell me, how should i feel when i know what i know, and my female intuition's telling me you're a joke?''
''Thank god you blew it. Thank god i dodged that bullet. I'm so over you so baby, good lookin now.''
''Ain't no problem, you can go. I will find somebody else. It's alright, i move alone. You got the green light so you can go!''
''Up in the club, we just broke up, doin' my own little thing. Decided to dip, and now you wanna trip cause another brother noticed me. I'm up on him, he up on me, don't pay him any attention. I cried my tears for 3 good years, you can't be mad at me''.

Texter som stärker en. Texter texter. Med goa beats. Finns det nåt bättre? En sista anledning nu om vi ska lämna B för denna gång, så handlar det helt enkelt om att hon är en fantastisk människa. Och nu kan folk vara så där ''Hahaha! Men hur vet du deeeet, Julia? Du har ju ingen aning! Tidningarna kan ju bara framstå henne som det!''. Men JAHA? Tror du jag är ett vanligt fan som läser skittidningar om henne? Jag läser aldrig vad som står om henne i Veckans NU! Jag kollar på hennes EGNA dokumentärer som hon har REGISSERAT själv och där hon sitter själv med i intervjuer, på rep, bakom kulisser, sitter med sin egna videokamera osv, och där man får följa hennes liv 24/7! Det finns inte nog med antal siffror på alla klipp och dokumentärer och intervjuer jag har kollat på med henne och under nu 6 år byggt upp min syn på henne som människa. Tro mig, som allt annat i livet man blir bra på, jag har studerat- NOGA. Och enligt mig är hon en väldigt ultimat kvinna.

Nästa! Laleh!


Nu blir det dock svårare. Kan inte riktigt beskriva vad som fått mig att falla för denna tjej. Eller människa, som hon säkert själv skulle vilja bli kallad. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag tror att jag till skillnad från all annan musik jag upplevt genom min uppväxt, så föll jag för det enkla när Laleh kom med sin debutskiva 2005. Jag var 13 år. Hade precis kommit in i puberteten när jag och pappa satt och kollade på Grammisgalan och Laleh uppträdde. Vi blev helt blown away, som det heter. Heeelt fantastiskt är det framträdandet, så speciellt, youtuba det. Efter det skyndade jag till affären och köpte hennes skiva. Lyssnade på skivan dag ut och dag in och längtade hem efter skolan för att lägga mig i sängen, trycka på play och sjunga med i sånghäftet i skivfodralet. Älskade texterna. Igenkännighetsfaktorn. Den coola, tuffa tjejen VERSUS den blyga, känslosamma tjejen. Som sagt, jag hade precis kommit i puberteten och Laleh gav mig att frågor OCH svar i livet, om livet, på livet- en slags mentor för ens egna tankar. Hon utstrålade självständighet. Spelade alla instrument. Skrev alla låtar. Producerade och spelade in allt själv. I sin egna studio. Satt på bilderna osminkad med ett glas vatten i ena handen, den tunga, coola basen placerad på låret i den andra, och med en vit enkel t-shirt uppkavlad över axlarna- utan bh. Såklart. Det där enkla, råa, så coola bilder, så enkel tjej som upplevt så mycket, trots att hon bara var 23 år. Det här enkla:



Blandningen mellan svenska och engelska låtar. Hennes jordnära sätt att skriva ''hej fina vänner:) kolla in hemsidan för spelningar framöver. Tack för att ni är så fina. kram Laleh'' längst bak i häftet. Hennes söta sätt att blanda stor bokstav och inte stor bokstav. Den där intressanta grejen med att musiken och inspelningen var felfria, men att hon ibland i texterna kunde skriva ''brake'' istället för ''break''. Så sjukt intressant människa med en sådan talang och en sådan fantastisk skiva, jag blev helt kär. Verkligen. Sedan den dagen har jag älskat Laleh, verkligen älskat. Jag har sett henne live 9 gånger, haft kontakten med henne och fått äran att träffa henne många gånger och talat om för henne hur viktig hon är för mig. Sedan ''Så mycket bättre'' vet jag att hon har blivit mer folklig och nu för tiden är hon mycket mer öppen som person och pratar mer, till skillnad från några år sedan då hon kunde sjunga till svar i en intervjufråga. Just det där hon själv pratar om, varför är vi som vi är, hur utvecklas vi hela tiden, varje dag vaknar vi i nya skeden och vill bli någonting nytt, hela tiden söker vi vad det är vi ska bli i livet och vad vi ska göra för någonting. Och just nu, vid 29 års ålder, verkar hon ha kunnat utveckla sin verbala sida, att kunna ta intervjuer på ett annat sätt och våga prata mer. Och det har ju fått ta sin tid. Precis som skivorna hon släppt har tagit sin tid. Precis som stadslivet får vänta medan hon vill lära sig att åka skidor i Skellefteå. Hon vill ju hinna äta frukost, som hon säger. Varför ska man sluta njuta av livet bara för att alla andra vill att man ska göra massa intervjuer och bröt, för att det är massa måsten? Man ska göra det man själv tycker är viktigast.

Filip & Fredrik


Nu är jag nästan trött på att skriva, haha. Så detta får inte bli så långt. Men jag kan säga att Filip och Fredrik har fått fram så mycket i mig när det gäller.. i stort sett allt! Som person mest. Jag kommer ihåg första gången jag skrattade åt FF. Det var i ''Ett herrans liv'', deras program från 2006 där de intervjuade kändisar på deras alldeles egna sätt. Jag fångades så, och främst, av deras sätt att vara. Hur glada och spontana de var, och samtidigt så förnuftiga och allmänbildade (vill inte använda ordet smarta, för det finns så sjukt mycket olika definitioner på ''att vara smart''). Unga pojkar, men ändå vuxna karlar, som både var barnsliga och mogna. Flamsiga, men kunniga. Det där proffsiga, men samtidigt det enkla. Och två helt otroligt ROLIGA människor! Deras humor, eller sätt att vara egentligen, är så tilltalande till mig så det är inte klokt. Vet att jag har pratat VARMT om deras podcast de gör varje torsdag och jag menar verkligen det på riktigt när jag säger att de utbildar mig, och säkert hela svenska folket, när de sitter och drar paralleller och historia efter historia och använder ord som får mig att vilja lära mig mer om det svenska, OCH engelska, språket. De kan ju så mycket, och de är så vältaliga, och de roliga och artiga hela tiden. De har varit med om så sjukt mycket och det känns som att de (oftast..) har belägg för allt de säger för de har en sådan självsäkerhet i sig och återigen, ett sådant kunnande. Jag älskar att de GÖR program, inte bara MEDVERKAR i de, inte bara sätter på sig programledarkostymen och säger in i kameran ''Hallå där, svenska folket! Mår ni braaaa?''. Jag älskar att de gör NYA, UNIKA koncept varje gång de gör ett nytt tv-program och de gör det alltid med en FF-touch och med en twist. De inspirerar mig kort sagt i allt de gör, och jag är kär i de båda för de båda är helt fantastiska. Jag har träffat de och så där, och de är verkligen det. På både lika och olika sätt. Sedan är jag väldigt blödig i det där med att de är två, två bästisar, en lång och en kort och har länge sett det fina i att jag och Ida, som också är ett superfan, också är två bästisar med olika längd. Man har ju inspirerats av det ska sägas.

Ibland är sånt här förbannat jävla tråkigt. Men dessa slår nog alla rekord! Vilka humörshöjare!

JAG VET att det är superuttjatat! Men vad fan, vad ger ni inte för katten?

Jag har funderat lite på det här med profilbilder på Facebook. För inte så längesedan så träffade jag en tjej som var jättesnäll, social och trevlig. Så efter att jag träffat henne var jag ju tvungen att kolla upp henne på Facebook (I know, it's just what I do). Jag måste säga att hennes Facebook-bild inte alls stämde överens med verkligheten... om man nu kan säga så. Hennes profilbild var den ''Jag är så cool och snygg'' och det är inget fel på det, men jag kände med en gång att hon säkert tyckte att jag var jättetöntig. Men sen när jag träffade henne igen så var det ändå den, hon var rolig och skämtade och var inte sådär värst mån om sitt utseende. Kom utan smink med håret uppsatt i en tofs och var allmänt enkel.
Det var detta som fick mig att tänka på mina profilbilder. Så jag gick hem och kollade och jag måste erkänna att INGEN av de profilbilderna stämmer sådär jättebra in på vem jag är. Man tar ju minst 10 bilder, och blir ingen utav dom bra så gör man om bilden till svartvit för då blir alla bilder bra. Det måste vara the oldest trick in the book att göra bilder svartvita.
Min nuvarande bild (som ni ser ovan) är tagen med min webcamera som är ganska snäll. Den får inte med alla detaljer, är ganska mjuk i färgerna och lagom suddig liksom.
När man kollar igenom bilderna så är det ett konstant flöde utav ''Jg är så söt med ett svalt leende''. VARFÖR vill jag få mig själv att framstå som söt och sval när jag egenligen sitter här med en finne under hakan, en växande finna under höger näsborre och ett skatbo till hår just nu?

Varför måste jag vara sådär sval på bilder? Alla mina bilder är sådär kontrollerade, jag vet precis hur jag ska göra för att få ett bra resultat.

VARFÖR?

Att bli 20 år. (Den med låttitlar)

När jag var 15/16 år och började i första ring på gymnasiet så var min tanke att jag skulle ta ett Au Pair jobb i USA och bli känd där. Jag vet det är en fucking stor dröm, men man ska ju drömma stort säger de. De tre åren på den Samhällsvetenskapliga linjen var slut innan jag ens hunnit blinka. Innan jag visste ordet av så stod jag på en ett litet uppbyggt podium utanförskolan i Trollhättan med tårar i ögonen och hoppade och skrek i en vitmössa. Studenten hade äntligen kommit! Den dagen var som Jay-Z sjunger ’’I’ve got 99 problems but the bitch aint one’’ om man byter ut bitch till studenten. Dagen var bekymmerslös. Just där och då fanns det inget som kunde stoppa en, man struntade i måsten, problem och konflikter, allt vara bara fantastiskt. Men vad hände sen efter att studentdagen och student balen var över? Klackar, löshår, längklänning, studentmössa lades på hyllan och utbyttes mot Scrubs, med andra ord så blev det inget USA utan ett sommarjobb inom äldrevården.

Idag nästan 9 månader senare så jobbar jag fortfarande kvar på äldreboendet. En del av mig stortrivs på jobbet, alla kollegor är fantastiska och underbara människor de förtjänar ett nobel pris, det tycker jag verkligen med hela mitt hjärta! Samtidigt finns det en del av mig som bara vill gråta över att jag inte vet vart jag är i livet. ’’Look in to the mirror. Who’s inside there? The one with the long hair. Same old again me today’’ som TLC sjunger. Jag är ganska säker på vem jag är, vad jag gillar och vad jag vill med livet. Samtidigt känns det som att det är något som saknas, någon sorts otillfredsställelse som ligger och gnager i magen. Vart är jag på väg? Väljer jag rätt? Vad kostar det? Finns det en framtid? Kommer jag bli lycklig?

Jag är inte orolig för nuet utan för framtiden. Vart tog alla år vägen? Å jag vet att jag inte är gammal alls, men samtidigt känns det som att tiden är knapp. Alla dessa krav. I alla fall ett barn innan man är 30 år, bra boende innan det, ett säkert jobb som bringar in pengar innan man kan köpa hus, sen ska man vara gift innan det, förlovad innan det, hinna se världen och leva också, det är i alla fall sådana krav som kan gnaga inom mig. Alla har vi la olika krav, men varför ställer jag dessa krav? Är de ens nödvändiga krav?

Jag vet inte varför jag får åldersnoja men jag känner mig verkligen gammal. Man har alltid tänkt att de som är 20+ är så jäkla stora och nu är jag där själv.

Jag kommer ihåg när jag och Jull satt i sandlådan på lågstadiet och byggde de dröm hus som vi skulle bo i ihop med våra män och ha varsin hund. Då kändes det som en så stor grej och nu sitter man och får inbjudningar till kompisars inflyttningsfest och har Mat/spel kvällar som föräldrar kan ha. Nu bjuder man över kompisarna på en kopp och sätter på fyra koppar kaffe, riktigt kaffe och inte varmchoklad. Diskuterar hur det är på jobbet och hur ens jobbschema ser ut. Vad är nästa steg? Börja diskutera vilket ålderdomshem man ska bo på? Det kanske vore bra ändå så att man är på den säkra sidan att man bli bra omhändertagen när man blir äldre.


Suck…

1. Kvinnor med barnvagn! Speciellt i juletider, runt den 18-22 då alla butiker är fulla utav folk som är mitt uppe i julstressen. Man försöker febrilt att hitta de sista julklapparna till mormor, faster, broder osv osv osv (;)) medan man är varm med jacka, halsduk, vantar, väska, påsar, sladdar från iPod osv osv osv. Låt oss inte glömma den lilla lilla BONUS som kommer med julhandlingen - butikerna är fullproppade av folk. Ofta finns det som en tyst överrenskomelse bland de flesta handlarna att man rör sig runt smidigt bland ställ, bord, hyllor osv osv osv FÖRUTOM mammor med barnvagnar. De tycker att det är en absolut FANTASTISK idé att ta med sig barnvagnen in i affären och vandra runt gärna motströms mot den ''tysta överrenskomelsen'', och alla ska flytta på sig och ''make way'' för morsan och barnet i vagnen.

Hur svårt kan det vara att be pappan stanna hemma några timmar med barnet medan man går och julhandlar? Varför är det bara mammorna som ska ta med sig barnet ut och handla? Vissa mammor tappar helt socialt beteende.

2. Personer med sådan där handsfree man sätter i örat och går runt med dom hela tiden. När man går på stan eller handlar och möter en man med kappa, två barn med viktig min samtidigt som de har den där mobilgrejen i örat. Vad är grejen med att ha den i örat om man ändå inte pratar med någon? Sure om man kör bil och vill kunna växla och ha två händer på ratten typ, men att bara gå runt med den i örat.. Don't think so!

3. Folk som säger att de inte har några drömmar! När man sitter med folk och pratar om framtiden och man säger ''Vad har du för planer då?'' och den andre svarar ''Inga.'' ''Men vad drömmer du om då?'' ''Näee inget speciellt.'' Dessa människor gör mig kanske mest förbannad av alla. Alla vill vi ju göra något. Alla har en dröm i sitt liv. Så länge det inte handlar om att mörda folk eller liknande så tycker jag att man ska satsa på sina drömmar. Jag menar, det kan vara allt från resa, jobb, köpa djur osv osv osv =) ALLA HAR EN DRÖM och följ den för fan. Om det så handlar om att bli skådespelare - folk blir skådespelare varje dag så varför skulle inte du kunna göra det?

4. Att inte kunna sova. Det måste ju vara bland det värsta. Man ligger i sin säng och väntar och väntar och väntar på att somna men INGENTING händer!

5. När folk tror att man inte hör FASTÄN man hör.

exempel:
''Det är mat''
''Aaaaa''
''IddDD?''
''Jaaaa jag vet''
''Det är mat''

S0ck! Jag hör dig gap-Bernt.

Idd

Hej!
Ida heter jag, ena delen av Idd och Jull-delen då! Jag är kort och kompakt... eller kanske mest bara kort. Har glasögon och linser- inte samtidigt då. Fiser för mig själv så att ingen hör och sjunger högt i duschen så att alla hör! Beyonce, Filip & Fredrik, Marilyn Monroe, Jull och mig själv är mina favoritpersoner i världen.
Jag är ingen höjdare på att stava, särstavning och jag är verkligen BFF. Detta inlägget är korrekt skrivet dock för att Jull just nu skriver detta och korrläser, hehehehehe :P
Personer som tycker att deras nya bloggar är en nystart och uttrycker sig med att säga ''I'm living my dream'' tycker jag är ganska löjliga (''åååh. Ny blogg och ny frisyr... nu kan det bara bli bra!'' Den jäveln som lever sin dröm genom en blogg har inga höga mål alltså!) Sen tycker jag att det är ganska svårt att hitta BRA modebloggar som verkligen faller mig i smaken...så kanske jag kan placera mig in i ''Jag gillar inte modebloggar''-facket?
När jag lyssnar på musik så lyssnar jag på allt typ, blir kanske inte så mycket rock dock. Självklart blir det mycket Beyonce... men det kan också hända att Merlissa Horn, Laleh eller Pussycat Dolls kommer på. Musik man kan dansa till är det BÄSTA!
Mitt favoritoutfit är morgonrock, pyjamas och strumpor OCH raggisar alternativt tofflor.
Dans är den form utav sport som jag utövar. Just nu på mindre seriös nivå...men kanske i framtiden på en högre nivå.
Jag skrattar åt... roliga saker och mycket! Jag gillar folk som ramlar, folk som bjuder på sig själv... och mig själv.
Om man skulle försöka förklara synen jag har på mig själv så passar Rebecca Shejas ord in väldigt bra: ''Jag tycker på riktigt att jag är världens coolaste tjej, med jävligt många brister men.'' (OBS! inte ordagrant vad hon sa kanske ;)) 

Jag vet inte riktigt varför vi känner att en blogg skulle göra livet bättre? Det kan ju vara så att jag helt enkelt tycker att vi är så roliga att det är värt att dela med sig av... eller så har vi bara gått på myten om oss själva.

Så för att ni ska blir lite peppade så får ni denna låten:



What you gonna do? You wanna get down?

Och här då är jag:


X

Have patience, people! Snart är vi här hotter than ever.
PÖSS!